Några veckor efter Jannes bortgång nåddes vi av ännu ett sorgebud: Jolanta hade avlidit. Ett fåtal månader dessförinnan hade hon suttit på Bagaregården och lyssnat på Ingemar J:s och Ingvar A:s Aljechinföredrag, till synes frisk och kry.

Det är nog bäst att tala om att Jolanta led av den svåraste formen av cancer, skelettcancer nämligen, vilken konstaterades i april då hon just hade kommit hem efter ett besök i Polen hos sin åldriga mor, allt enligt Helen Sidén som Jolanta hade viss kontakt med under sin sista levnadstid.

Av Jolanta finns blott ljusa minnen. Det var alltid trevligt att se hennes varma leende på klubben, dit hon ju ofta tittade in även om hon själv inte spelade så mycket tävlingspartier de sista åren.

Det var därför inte konstigt att goa Jolanta på en lusseblixt en gång fick Ingvar A att leka Evert Taube: Ingvar tog av sig halsduken och hängde den med en flott gest över axlarna på Jolanta, som i vanlig ordning var ensam kvinna bland alla gubbar och grabbar.

Många skulle nog kalla henne fridsam, men temperament saknade hon inte: en gång på Bagaregården satt Jolanta och jag och analyserade något VM-parti eller vad det var, när unge Magnus Carlsson blandade sig i analysen med otåliga fingrar. Jolanta, som i likhet med mig ville leta reda på den eventuella sanningen i lugn och ro, snäste åt Magnus något om att hålla fingrarna i styr. (Men hans förslag hade vi om sanningen ska fram fullt sjå med att avfärda.)

Jolanta sa inte så mycket om sin uppväxttid i Polen - ja, jag frågade väl aldrig - men för Josef Brodin berättade hon i alla fall att hennes far tillhörde motståndsrörelsen och försvann någon gång under kriget. En sådan svår uppväxt kan förstås ha bidragit till hennes emellanåt något melankoliska framtoning - men också till hennes kampvilja som så ofta kom till uttryck då hon satt vid brädet. I OS-referaten står det titt som tätt att Jolanta blev av med en bonde i sitt parti men efter seg kamp räddade en halva.

OS, ja. Jag vet inte exakt hur många hon var med i, men det blev en hel del under ett tjugotal år, först representerande Polen, sedan Sverige. Sista gången hon deltog tror jag var 1984 i Thessaloniki där jag knäppte ett fotografi på henne och Ulf Andersson djupt involverade i en slutspelsanalys. De märkte mig inte ens. (Det fotot finns i nummer 1/85 av TfS.)

I minnesorden över Jolanta i en polsk tidskrift sägs det att hon blev en sämre schackspelare sedan hon flyttat till Sverige. Och det stämmer väl - men det beror som vi vet på att hon successivt trappade ner på spelandet.

Jolanta vann flera dammästerskap i Polen på sextiotalet, så även här i Sverige på sjuttiotalet. Men en av hennes flottaste segrar var faktiskt vårt klubbmästerskap 1977, vars mästarklass var indelad i två grupper det året. Jolantas grupp vanns av Uno Axelsson före Jolanta som gick obesegrad genom de sju ronderna: tre vinster och fyra remier. Bakom henne hamnade P-O Gromark, Hans Friberg, Ingvar Gummesson, Bertil Westin, Anders Ebenfelt och Josef Brodin. I finalspelet vann Jolanta först över Bengt Svensson sedan hon i en tidsnödsduell norpat bönder av Bengt (som på sommaren hade kvalificerat sig för SM-gruppen). Därefter spelade hon remi mot Ingvar A och Uno och stod därmed som klubbmästare på särskiljning före Ingvar. Noteras bör att hon var obesegrad och att det dåförtiden spelades "riktiga" partier i KM: två timmar på fyrtio drag, därefter 20 drag i timmen, med avbrott och allt.

Samma år möttes Jolanta och jag i ett telefonparti som publicerades i Aftonbladet. Dammästarinnan tussades ihop med den unge juniormästaren. Partiet slutade remi efter böljande spel. Tyvärr har jag inte hittat det bland mina skokartonger och kan alltså inte visa det, men den som så önskar kan ju rota fram det i Aftonbladets arkiv och då få se hur Jolanta stormar fram med centrumbönderna mot min Scheveningenuppställning.

Vi tittar istället på två miniatyrer från dam-OS 1974 i Medellin, Colombia. Jolantas resoluta behandling av motståndarnas alltför passiva respektive våghalsiga spel talar för sig själv.