Skillnaden är ju

att jag kan hantera tristessen.

Inget konstigt i det:

är man expert så är man.

Flegmans furste.

Seghetens makter.

Långtråkigt, magistern säger barnen och hivar iväg en vit kung och en svart springare

över salen.

Poetiskt, rättar jag och känner den

orörliga oktobermåndagens eftermiddag

plötsligt vibrera av mystik och magi.

Kungen, säger jag, får man inte slå urbrädet,

än mindre vräka rakt in i skolans funktionalistiska fönster.

Den måste övervinnas med subtilare metoder

som leder fram till

det slutgiltiga och eleganta begreppet schackmatt

Vi skiter i schackmatt, magistern,

vi vill jaga häcken av kungen, magistern

och emellanåt rusa upp och ge

den fula grå väggjäveln

en spark i skrevet

och sedan sätta oss igen

och sopa kungen av brädet,

magistern.

Fel metod, barn.

För att uppnå målet

måste det till ett sublimt förädlande

av den själsliga råvara

som vi alla har mer eller mindre av,

nämligen tålamodet.

Om ni förstår vad jag menar, barn.

Principen är...

Vi skiter i principen, magistern.

Vi vet inte ens vad det är, magistern.

Vi knäcker istället nacken på kungen,

så här,

och sedan slänger vi resterna av honom

ut i den förbannade korridorjäveln.

Fattar du?

Den blygtysta stämningsfulla

oktobermåndagen

ger upp ett saktfärdigt skri av fasa.