Jag vill rida på de vita hästarna
likaväl som på de svarta

Utan motsägelse skall jag lyssna till
dagens och nattens sändebud,

bestiga de fyra tornen och se ut över fälten
där de stridande redan samlats.

Jag önskar även närvara vid spelets upplösning,
i den segrande konungens seger

liksom i den flyende konungens flykt
genom nederlag och spärrade zoner.

Lyft mig in i det svartvita spelet.
Låt mig ropa de levandes rop.

Ur Snölegend, 1949

Anmärkning: Av en händelse blev jag varse den här dikten, som jag aldrig har sett åberopad i någon av dessa artiklar om "schack och lyrik" som då och då, här och var, dyker upp. Jag är inte mycket för att analysera dikter, anser snarare att de ska upplevas, förnimmas, så som man erfar ett duggregn inpå bara huden eller känner en stor stark rinna nerför strupen. Men jag vill ändå påpeka att Axpenströms dikt är lite speciell, eftersom den använder schack som en bild av liv, och inte för dess motsats - det reglerade spelet - så som ofta sker. Slutraden är, tycker jag, nästan översinnligt vacker: "Låt mig ropa de levandes rop". - IJ

Ur SchackKamraten nr 1, 1993