Ingemar Johansson:

LASSE GRAHN PÅ NÄRA HÅLL

Lars Grahn och Cover Story.


 		På väg till Köpenhamn och botaniska trädgården där, i akt och mening att beskåda ett vilt blommande blåregn (det är ont om sådana i Göteborg) övernattar jag hos min gamle vän Lars Grahn i Malmö. ”Gamle” är verkligen rätta ordet, vi har känt varann sedan början av 1970-talet; vi skrev dessutom i förbifarten en bok (”Schacknytts Jubileumsturnering”, 1979) och redigerade SM-bulletinen i Linköping 1984 tillsammans.

Som om inte det räckte var jag under många år på 70- och 80-talet medlem av Schacknytts redaktion, den tidskrift som Lasse i den tidens klassiska stencilvåg (ifrågasätter ni epitetet klassisk så jfr t.ex. den litterära ”Guru Papers” och den anarkistiska ”Röda Skrattet” från samma period) lite blygsamt skapade och sedan, med hjälp av krafter som Bent Larsen, Harry Schüssler, Tom Wedberg och Axel Ornstein, lotsade fram till en självskriven position bland världens ledande schacktidskrifter.


Det var då det. Nu är det förra tidskriftsrivalen Tidskrift för Schack (TfS) som gäller. Sedan nyåret 2004 är Lasse redaktör för förbundsorganet, och eftersom vi båda alltid har funnit njutning i att diskutera språk- och publicitetsfrågor så är det fullkomligt naturligt att vi gör det även under detta mitt korta besök i Malmö i månaden maj 2004.

Dock avbryts samtalet av en plötsligt påkommen hunger från Lasses sida. Själv har jag tidigare under dagen smort kråset, så jag låter mig inte bekomma över hövan. Karln må väl för all del gå ut och proviantera samtidigt som jag fördjupar mig i gamla TfS-årgångar. Halvvägs hinner jag fundera över en artikelserie förslagsvis benämnd ”Svenska schacköden” innan Lars återvänder. Glatt leende förkunnar han:

– Jag träffade min producent Pontus därute. Det var därför det dröjde. Han har en inspelning på gång.

Det tar kanske en sekund innan jag fattar. Visst ja, det måste vara sin karriär som rocksångare Lasse talar om. På Sydsvenska Dagbladet – där Lars frilansar som schackskribent – har några anställda bildat ett rockband, Cover Story, som har lite spelningar här och där; den senaste ägde rum för bara några dar sedan. Fina instrumentalister är de allihop – och ibland anlitar de Lars som sångare. Visserligen står andra vokalister till bandets förfogande, men förra året fick Lasse chans att spela in en demo-cd, där han tillsammans med Cover Story exekverar klassikerna ”Not Fade Away” och ”Let It Bleed”. Och nu är det alltså dags att ge sig ut på segertåget i världen.

Nåja, så blir det kanske, kanske inte. Jag berättar det här främst för att understryka Lasses mångsidighet. En schackskribent någonstans i vårt avlånga land (vi drar en barmhärtighetens slöja över hans namn) tyckte nyligen att TfS nu för första gången var renons på en kulturpersonlighet som redaktör. Alldeles bortsett från vad vederbörande tycker om t.ex. förre TfS-redaktören Björn Kobbel, som spelade en sådan ödesdiger roll vid Jan Wettfors död, så vill jag nog hävda att gnällspiken ifråga varken känner till vad han pratar om eller har följt Lasses bana särskilt noga. Ingenting vet han om Granby Kulturfestival eller om Lasses engagemang i Malmös teaterliv.

Nog om detta. Säkert är det TfS-redaktören Lars som besökarna på sajten helst vill läsa om och hur han ser på sitt uppdrag och på framtiden för förbundsorganets tidskrift.

– Min inställning är densamma som alltid, svarar Lars. Det handlar om att god schackjournalistik. Det handlar om att levandegöra turneringar, schackspelare och allt annat som hör spelet till. Fördjupning helt enkelt. Viktigare än någonsin förr är detta idag när allting i resultatväg finns på internet. Men vad som inte finns på internet är just fördjupning. Analyser ibland kanske, men inte historiska, psykologiska och sociala sammanhang kring schacket. Till skillnad från många andra tror jag att en god schacktidskrift fortfarande har sitt berättigande. Och god blir den just därför att den fördjupar, problematiserar, sätter in skeendena i deras sammanhang.

Upplagan har redan börjat stiga för TfS och Lasses mål är helt klart att fördubbla den. Hur ska det gå till?

– Jag satsar på de bästa schackskribenterna i Sverige och bygger på med de möjligheter som digitaltekniken erbjuder. Att producera varje nummer i fyrfärg, som jag nu gör, är obetydligt dyrare än att trycka i svart-vitt. New in Chess – som idag är världens främsta schacktidskrift – har också en del att lära i det avseendet. Kvalitetsoffer är ofta bra i praktiskt schack, men när det gäller det journalistiska ska man aldrig offra kvalitet.

Efter detta klargörande ger vi oss ut på en promenad genom Malmö, redaktörn och jag. Lars visar hamnen, sin barndoms arbetarkvarter, Pildammsparken och Möllevången där han bodde under flera år. Det blir en initierad och hängiven rundtur. Hur ska man sammanfatta den? Kanske så här: närvaro, äkthet, engagemang – kännetecken också för Lars Grahns schackjournalistiska gärning.

Och i Köpenhamn blommade blåregnet.

/ Ingemar Johansson/